Vad gör oss till dom vi är?
Ja, vad är det som formar oss?
Vad är det som göra att vi tycker och tänker på visst vis?
Varför är vissa saker så självklara för oss men inte för andra?
I helgen fick jag frågan:
Varför har ellie pappa bara varannan helg?
Hade det varit mitt barn hade jag velat ha det så mycket som möjligt.
Jag svarade: Jag önskar alla tänkte som du.
Efter det samtalet så började jag fundera på varför vissa saker är så självklara, och andra inte.
Det är stor skillnad på att vilja och kunna.
Jag vet att ellies pappa vill men inte kan.
Det har varit min stora sorg.
Men åter till ämnet, vad gör oss till dom vi är?
Personen jag pratatde med har haft liknande uppväxt som mig.
Är det därför vi tycker lika?
Att vår uppväxt har gjort att familjen värderas högst?
Av allt?
Min uppväxt har gjort mig till en person med stort rättpatos, värderar min och andras integritet högt och
social kompetens.
Jag har empati, nästan för mycket.
Jag får energi av att kriga för andra, för orättvisor och felbehandlingar.
Men det är inte så konstigt.
Hela min uppväxt har min omgivning fått kriga för mig.
Jag har fått lyckan att få världens bästa familjehem.
Två stycken!
Om dom har lärt mig så mycket och gör fortfarande.
Dom har varit min respirator när jag bara velat dö.
När jag inte orkat längre.
Då har dom funnits där.
Jag är så tacksam för att jag gått igenom allt som jag gjort.
Jag har förståelse för att människor har olika behov.
Vi behöver olika, oftast pga vad vi har gått igenom.
Jag behövde någon som stod kvar, oavsett hur jobbig jag var.
Någon som såg igen mig när jag manipulerade.
För det var jag ju världsmästare i!
Berömde mig när jag var duktig.
Sa till när jag gjorde fel.
Hjälpte mig när jag behövde de.
Regler och stuktur att följa.
Konsekvenser när jag bröt mot de.
Någon som berättade att jag var värdefull.
Det kan låta helt normalt fär dom flesta.
Men det fanns inte i mitt liv när jag behövde det som mest.
När jag väl fatta grejen i mitt sista hem så föll allt på plats.
Jag blev fan en människa.
Mitt liv hade inte varit bra om jag inte kommit dit.
Vet inte om jag ens hade levt idag om jag inte kommit dit.
Dom lägger ner hela sin själ på det dom gör och det därför är dom mina idoler.
Jag fattar inte hur dom orkar ibland.
Men jag har fått lära mig att möta olika männsikor, att se igenom och förstå vad personen är bakom.
Att läsa av personer är nog det viktigaste jag lärde mig.
Att kunna förstå vad dom egentligen behöver utan att säga det.
Det var väldigt hårt men rättvist på det sista hemmet.
Nåja, Jag fick ju mer pengar än alla andra och jag fick rymma lite som jag ville och jag fick ha mobil.
Så för mig var det ju väldigt rättvist! ;)
Men jag skötte mig.
Tillslut.
Jag älskar att diskutera och argumentera.
Och på sista tiden har det vara ganska mycket sånt.
Bla har det handlat om NA, substitutsbehandlingar, läkemedel.
Som dotter till grundaren i kris så blir dom flesta ganska förvånade när dom
får veta att jag medicinerar.
Men i kris får man inte medicinera, och dom är emot substitutbehandling.
Och pappa är emot sprutbytet.
Jag är för samtliga, därför blir det alltid vilda samtal.
Eftersom jag nästan aldrig tycker som pappa.
Fast pappa pratar ju oftast utifrån KRIS perspektiv och vad dom står för.
Och jag pratar efter vad jag själv tycker.
Jag och även pappa tycker att alla är olika, och har olika behov.
Men pappa tycker att det är en stor risk i kris och för medlemmarna att tillåta "statligt knark"
Jag tror att det finns en lösning för alla.
Och kris har ett bra koncept, men det funkar inte för alla.
Men det har hjälpt många.
Den största anledningen tror jag är att man hjälper sig själv genom att hjälpa andra.
En gemenskap och aktiviteter.
En ny gemenskap för att lämna det gamla livet och få en nystart med andra som gått igenom samma sak.
Inget stärker band som att känna samhörighet och dela det svåra med någon som gjort likande resor.
Och aktiviteter för att kunna tänka på annat.
Det är A och O att få dessa två saker när man lämnar det livet och startar ett nytt.
Det viktigaste är ju viljan.
Sen dessa två saker för att att underlätta resan till ett nytt liv.
Och någon som tror på en.
Jag vet hur mycket poistivt det är i den gemnskapen .
Gamla pundare är verkligen en av dom trevligaste människorna som finns.
Det är mycket prat och kärlek i kris.
Alltid massor av kramar.
Jag tror att det är felet i dem flesta behandlingar och program.
Då menar jag inte bara Fd missbrukare, utan också människor med psykisk ohälsa, personer med diagnoser och alla som lever i någon typ av utanförskap.
Det viktigaste för en människa är att ha en plats.
En social tillvaro.
Någon som märker att man är borta.
Regelbunden aktiviteter.
Alla behöver rutiner och struktur. Vi mår bra av sånt.
Om alla hade en gemenskap och kände tillhörighet så tror jag att vi hade börjat prata mer.
Med hela grejen att- "hjälpa sig själv genom att hjälpa andra" så tror jag att man är ett stort steg mot
något stort.
Det ligger i tiden med personer som har egenerfaranhet i verksamheter och samhället.
Det ser jag mer och mer.
Det är fantastiskt.
Är det så att det finns hopp för samhället?
För alla som lever i utanförskap?
Kan vi vända fördomarna ryggen och visa sanningen?
Är världen redo för det?
Jag tror de.
Jag känner hopp för framtiden.
Jag tror att alla kan lyckas om vi bara hittar en väg som är hanterbar.
Och att man börjar jobba med personer som individer och inte som papper.
Om man läser lagarna så är många av dom i socialstyrelsen en ständig tolkningsfråga.
Många av dom behandlas som dom alltid gjort.
Männsikor har så många rättigheter som dom inte vet om.
Jag känner för dessa personer extra mycket.
Jag ahr så mycket kunskap och jag vill använda den.
Jag vill ju förändra världen.
Jag börjar med att förändra för en människa.
Jag har redan förändrat för många.
Det gör mig stark.
hade visst mycket att skriva om idag.
Eat, Love And Pray.
Det du skriver är så vettigt och är skrämmande likt hur även jag tänker❤️