Livet som varit.
När jag bodde i mitt sista familjehem så fanns där flera personer som va mer eller mindre jobbiga.
Det kom till en gräns, dom gjorde nåt personligt mot mig.
Då slutade jag prata med dom.
Dom existera inte. Detta handla inte om en vecka utan månader.
Kan säga att detta retade dom så fruktansvärt.
För dom hade aldrig någonsin varit med om detta. För antingen så hade människor skrikit på dom eller iaf visat en reaktion.
Jag visade inget. Första tiden va alltid jobbig typ första veckan men sen blev det en vana. Dom kunde vara skitsura. Skrika på en eller kommentera jävligt elakt, vara snälla men till sist bad dom om ursäkt. Men beroende på vad dom gjort mig så vad det inte alltid jag förlät.
Förstår ni vilken psykisk stryrka man måste ha gör att sluta prata med någon du lever med varje dag.
Nu begriper jag inte hur jag lyckades.
Men då va det jävligt lätt.
Men dom betyde heller inget speciellt För mig.
Blir ofta överväldigad av folk i min närhet. Att jag haft sån enorm lycka att möta dessa människor. Att dom finns i mitt liv.
För det första mina två helt underbara föräldrar från min första hem som idag är min familj, min mamma och pappa. Min dotters mormor och morfar. Ryser när jag skriver det. För det är det absolut finaste i mitt liv. Att två människor ovillkorstlöst tagit sig till mig. Jag hade kunnat högt er till skyarna och det hade ändå inte varit nog.
Sen alla dessa underbara människor som finns i mitt liv.
Genom livets mest jobbiga stunder. Cancerbesked, otaliga läkarbesök, ångestattacker, dödsångest, allt jobbigt med min biologiska mamma, alla dagar jag kämpat med alla mina varför. Jag har bett mina vänner dra åt helvete och sen ringt upp två minuter senare och snyftat förlåt.
Öppnat sina hem för mig, ängnat timmar och dagar åt mig.
Sovit hos mig, städat mitt hem när jag varit helt borta.
Jag har mått sjukligt dålig både fysiskt och psykiskt under årens lopp.
Jag vill aldrig någonsin tillbaka dit.
Jag hade en veckas ångest nyss.
Jag har glömt hur jävla jobbigt det är.
Att inte kunna ha bh på sig för man får inte luft.
Bara tanken på att äta får dig att spy.
Skakar som Parkinson nivå fyra.
Fryser för all psykisk press så när det är som värst måste man duscha så man skållar sig för att få upp temperaturen.
Jag är jävligt glad att jag är jag.
Just dessa defekter hatar jag.
För jag känner mig så jävla svag.
Och jag är ingen svag människa.
Långt ifrån, hur fan hade jag annars lyckats ta mig så här långt då?
Alla tror direkt materiellt.
Nä jag menar med mig själv.
Jag är stolt över mig.
Jag jobbar otroligt hårt med mig själv inte varje dag men vissa mer andra mindre.
Jag har varit fruktansvärt destruktiv.
Nu är jag lycklig varje dag. Inte hela dagen men varje dag.
Jag har ett stort socialt nätverk.
Många som bryr sig.
Jag hade kunnat fortsätta i oändlighet men mitt i natten nu:)
