Eat, Love And Pray

 

Ofta önskar jag att människor runt omkring mig skulle prova att vara mig en dag eller två.

Att du fick uppleva dom där jättekänslorna som jag kallar det.

Att ha ADHD är något man måste lära sig leva med, förstå sig själv och sitt tankesätt.

Ofta måste man ändra sitt tänkande och bryta mönster när man fått diagnosen.

Jag själv upplevde en enorm lättnad när jag fick det på papper, Jag har alltid upplevt mig som annorlunda. Har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är men bara nåt som inte stämde. Jag var helt enkelt inte som alla andra.

Jag önska ni kunde förstå hur jag känner, De där överlyckliga. Superduper-alltärsåjävlaguldochgrönaskogarlycklig, drivet att vilja framåt snabbt som fan, helst igår för man vill så gärna komma dit man har målet och även 100 saker till.  Man kan väl visst sitt med dator, tv och mobil samtidigt och ändå uppfatta allt som händer? Vara skitlycklig över att solen skiner och att du kan var ute och köra bli, Men världen kan rasa lika snabbt, Jag har lidit av fruktansvärda utbrott. Att över en "bagatell" kunde det svartna för mig och jag kom inte längre ihåg vad som hänt när jag "kom tillbaka" igen. 

Man är aldrig lite av något, känsolrna är så stora, ibland inte greppbara. Vi är så oerhört känsliga, egentligen. Fast utåt är vi oftas så jävla tuffa och så jävla bra. Man har på något vis alltid levt utanför. Känslan av att inte vara som alla andra är någon ganska typisk, Och de har gör oss känsliga. 

Det går jättebra att ha möte och 8000 tankar på hur projektet kan utvecklas och komma framåt för man är så driven.

Pappa sa: Har någon någonsin fråga dig, Är du redan klar?

Har du gjort detta innan?

Jaså inte? Har aldrig varit med om någon som lär sig så snabbt...

Det är typiskt för människor med ADHD. Både jag och pappa har varit med om det många gånger.

Hjärnan tänker så många tankar, den är som en ständig orkan. Du tänker och tänker och tänker.

Någon frågar: Vad tänker du på?

Person med ADHD: Ehhhh...

De tror jag vi alla med ADHD varit med om, för vad ska vi svara? Tänker gör vi ju.

Men VIILKET av dom 1000 saker du tänker på ska du säga? Ibland kan man ju inte ens greppa de man tänker för det liksom går ihop. 

Man är kreativ, framåt, social och vill ständigt att det ska hända saker.

Man är så upptagen när man är inne i något att man glömmer kissa och äta till och med! Därför är vi ofta arbetsnarkomaner, Jag är fruktansvärt driven och den där kicken man får när allt går bra som fan och man har så många ideer som är så jävla bra. Den kicken är så beroendeframkallande.

Varför tror ni att så många med adhd är högt uppsatta chefer, Vd:er och framgångsrika företagare? Just för drivet och ständigt nya tankersätt. Vi är enorma problemlösare. Vi ser inte problem, vi sätts i orkanen och hittar lösningar.

Men man kan inte alltid vara denna enorma problemlösare, kreativa och sociala människa.

De är då batteriet tar slut. Man blir så trött att man skulle kunna somna stående. Man behöver ta igen sig en kvart.

För baksidorna med adhd är att kraften tar slut ganska fort ibland.

Rastlösheten är ibland olidlig. Jag har själv ägnat timmar åt att köra bil. Önskat många gånger att vägen aldrig ska ta slut, inte heller bensinen!

Man har en gnagande oro i bröstet. Den tar aldrig slut. Man blir aldrig färdig till att göra något. Lite som att vara fången i sin kropp. De är verkligen jobbigt.

Att titta på en film och bara slappa existerar inte. Att ligga i soffan och titta på en film utan att göra nåt annat har nog hänt mig max 5 gånger i mitt liv. Antingen har jag mobilen eller datorn eller så pillar jag med nåt annat för jag kan inte koncenterar mig, jag blir rastlös fast jag är trött!

Man har ofta ångest, på kvällarna kan man ligga i timmar och allt bara snurrar i huvudet. Du kommer inte till ro. Man kan få ångest av minsta bagatell.

Man är väldigt oansvarig och slänger dig in i saker eller struntar i saker för att du vill så gärna göra nåt annat. Du har hundra projekt igång och tiden räcker aldrig. Möten och att komma i tid är ett ständigt problem. Antingen så glömmer du det eller så kommer du 30 minuter föresent.

Eller sista alternativet, du inser att du kommer bli jätte sen och då kommer ångest och då struntar vi i det.

Ibland har man varit så fokuserad att hjärnan stängt av. Folk undrar om du nonchalerar dom eller om man är dum i huvudet.

Eller så har mamma/sambo/chef  sagt en sak fem gånger men det har du aldrig hört?

Är det för att man är ointresserad?  Nej, men hjärnan orkar inte för man är trött eller fokuserad på nåt annat så man kan inte ta in det.

Jag själv märker att när jag fokuserat mig för länge så hör jag nåt men uppfattar inte vad människor säger. Jag upplevs som ointresserad som sitter och gäspar. Jag förstår att folk blir både arga och ledsna men just därför vill jag så gärna att människor som inte förstår ska vara mig för en dag eller två.

Vissa dagar är jag högt presterande och kan både tala och skriva väldigt bra.

Vara kreativ, social och vara problemlösande. Ta in information och utföra alla uppgifter som ska göras. Vara fruktansvärt stresståliga.

Jag önskar alla kunde få vara med om båda sidor. För att ha adhd är fantastiskt, jag älskar min diagnos. För annars hade jag ju inte varit jag. Hon som är överallt och ingenstans.

Hon som är kreativ och har ett stort socialt nätverk. Kan mycket om mycket. Hon som ständigt har nåt på gång. Hon är intelligent, rolig och gör alltid något oavsett vara hon än är. Är aldrig tyst! Kan prata med alla olika människor i alla olika "fack" Och en överpositiv jävle! Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.

Men ingen vet vad hon gör när  det är tyst och är hemma. Då sitter jag i min lilla värld. Återhämtar mig och vilar hjärnan. Jag behöver den där ensamtiden, för att forma det där som driver mig, göra tankarna greppbara. 

Det är då jag är briljant, ofta får man mejl eller sms av mig sent på kvällen. För de är då jag är högpresterande.

Ångesten är ett av huvudkategorierna i ADHD utredningen. Den är svår, utan medicin är min ångest olidlig. Den är fortfarande fruktansvärd ibland. Men mitt liv behöver inte anpassas efter den lika mycket. Jag tror att de är den som är svårast att förstå.

Som sagt älskar jag min diagnos när jag lärde mig leva med den. Eller ja jag tycket om mig själv  mer för jag förstod. Jag är långt ifrån klar med mig själv och jag lär mig mer för varje dag hur jag ska hantera den. Vissa dagar är superduperbra och andra är superduperskit! Brukar kalla det jättekänslor. Känslorna är så överväldigande ibland.

Att ha struktur och rutiner är A och O med diagnosen, mest för att livet överhuvudtaget ska fungera. För där i mellan är man SÅ impulsiva. Och de är skitkul. Den sidan älskar jag, De är SÅ jag. 

Jag önskar verkligen verkligen att alla fick vara jag för en dag, för oftast är det skitkul. Att sitta och prata med en annan person som också har ADHD är nog det mest givande man kan ha. De önskar jag alla. 

Men även för att få förståelse hur vi med ADHD lever, för vi är så mycket mer än det vi säger. Vi behöver så mycket mer än vad ni förstår. Vi är så mycket mer helt enkelt. Vi är inte  bättre än "normala" människor, det finns så mycket inom oss som aldrig kommer fram. 

Baksidorna är jobbiga men jag hade aldrig velat leva utan ADHD. 

Men mer förståelse i samhället är något jag jobbar hårt för!