Min hemlighet, min sorg...
För snart 6 år sedan träffade jag Ellies pappa för första gången.
Redan från början var det ganska stormigt.
Eller osäkert kanske är ett mer passande ord.
Hade jag följt mina egna principer hade aldrig Ellie funnits.
Jag har alltid sagt att man bara får en chans med mig.
Är det slut så är det slut.
Det finns alltid en anledning till att det tar slut.
En anledning som är så stor att man väljer att göra slut.
Han gjorde slut, två gånger till och med.
Dvs att han fått fler chanser än någon annan.
Tredje gången blev jag gravid.
Ibörjan av vår relation fick jag en jätteallvarlig äggledarinflammation.
Jag blev inlagd och hade ont väldigt länge efter, Och jag skulle antagligen ha väldigt svårt att bli med barn igen
sa läkaren.
Efter flera uppbrott och andra relationer så 1 år senare var jag gravid.
För mig var det inte självklart att behålla.
Jag var såklart glad men att skaffa barn är så stort.
En uppgift för livet.
En gåva som man måste vårda ömmt med hela sitt hjärta och själ.
Han tyckte vi skulle behålla. Mest för att det kanske inte kom fler chanser.
Jag vet än idag inte om han verkligen ville egentligen.
Jag fick världens panik i v13, Nä detta går inte sa jag.
Men nu har vi ju bestämt oss, så kan vi ju inte ta bort det sa han.
Nä det är klart tänkte jag.
När jag var i mitten, lite senare av graviditeten så säger: Bara så du vet så får du sköta detta.
Jag trodde han mena inhandligen och sånt till Bebisen så jag sa: Javisst.
Men i efterhand kom det fram att han mena Barnet, Ellie.
Än idag kan jag känna hatet som jag kände då.
Jag blev så besviken, bara av att skriva det nu så börjar jag gråta.
Dagen det kom, föda barn var så fantastiskt!
Min älskade lilla.
Att känna sån stor kärlek för någon man nyss mött var märkligt och fullständigt fantastiskt.
Att älska någon så liten med sina 3420g och 51 cm.
Det var en helt ny och mäktig kärlek.
Vi sov en natt på bb och på kvällen efter åkte vi hem.
När Ellie var ganska precis 48 timmar, och hennes pappa redan hade spenderat hela förmiddagen i garaget så kommer han in och ber mig laga mat.
Till han och hans pappa.
Jag ställde mig ute på trappan och grät.
Dessutom fick jag strax efter detta köra in själv till bb för ellie skulle ta prover och läkarundersökas.
Och hela veckan efter var han i garaget ca 85% av tiden, den tiden man får för att lära känna sitt barn och ta hand om sin familj.
Jag har aldrig förlåtit honom för de.
Jag har aldrig känt mig så liten och sårbar som då.
Att vara nyförlöst och avvisad, det gör ont att det fortfarande gör ont att tänka på.
Jag har aldrig i mitt liv varit så besviken på någon.
Min mamma valde bort mig, man hon hade en anledning. Hon var missbrukare.
Det är lättare. Det kan jag acceptera.
Livet blev inte enklare, Ellie skulle ha en overall.
Men han tyckte det var för dyrt att köpa en för 550.-
Jag åkte samma dag och panta flaskor och det var för 2 veckor.
Han hade köpt red bull för ca 800:- och då var det långt från allt som faktist var köpt.
Han hatade peggy tillslut.
Det var då jag började bestämma mig, Peggy är mitt första "barn"
Saker ballade ur, mer och mer.
Jag är inte guds bästa barn, men jag har alltid vårdat mina relationer och tagit hand om dom jag älskat.
Det kan ingen säga något om.
Det var hans ide att vi skulle flytta isär.
Men han tyckte vi skulle vara ihop ff.
De tyckte inte jag, jag hitta en lägenhet efter 3 veckor och skrev på samma dag och fick nycklarna.
Jag ville inte med någon som inte ville göra det fullt ut.
Jag gjorde slut och Alex och jag flyttade allt jag ägde helt själva.
Det var inte mycket.
Fyfan det kan jag skratta åt nu i efterhand.
Livet som nyseparerad och att knappt ha råd till hyran va rogivande på nåt jävla vis.
Jag levde iaf på mina egna villkor och min nyfikenhet på livet kom igen.
Men min största sorg har alltid varit att han aldrig vill ge lika mycket som jag.
Att ständigt bråka.
Första halvåret va en kamp på riktigt.
Alla mina vänner trodde på vad han sa tills jag bevisade mottsatsen.
Ibland när jag vaknade kunde jag ha 20 missade samtal och 15 sms om vilken hora jag var.
Att han hatade mig.
Han visste var jag hade varit och med vem.
Det var jävligt jobbigt ett tag.
Men en mammas kärlek har visat sig vara oändlig.
Med Ellie känner jag mig stark.
Det har varit hon och jag sedan första dag.
Men min sorg är att han inte ser vilken fantastisk liten tjej hon är, att vilja följa henne genom livet.
Som jag gör.
Håller hennes hand varje dag.
Att höra henne säga: Jag vill vara hemma mamma.
Hemma är här hos mig, detta är hennes hem.
Det är hit hon längtar när när hon har hemlängtan.
Att höra henne förskolelärare säga vad hon säger om mig ofta: Min mamma är otrolig.
Att hennes favoritsysselsättning är att leka hemma med mamma.
Min sorg är att inte förstå varför han väljer bort livet med sin dotter.
Med min fantastiska dotter.
Jag förstår inte varför man väljer bort det man själv valt.
Ett barn, en individ. En du själv varit med att skapa.
Idag vet jag inte vad som gjorde att jag var kär i han.
Jag har tänkt på det många gånger, och jag vet inte.
Men jag vet att jag valde att leva mitt liv på bästa vis med min älskade lilla tjej.
Vi har ett väldigt fantastiskt liv.
Och jag måste berabeta min sorg att jag inte kan förstå hans val.
Han förstår inte mina, hans sorg är att jag lämna honom.
I mitt liv finns något större, mitt barn. Hon behöver mig.
Att vara heltidsförälder kan nog knäcka vem som helst i 15 min eller 24 timmar men när lugnet
kommit igen så är det så värd det.
Jag har inga problem med att anpassa mitt liv efter ellie men jag kan inte förstå att man inte vill.
Det handlar inte om att vara barnledig, det handlar om att vi var två som skaffa henne.
Hon har rätt till båda sina föräldrar.
Jag hade aldrig klagat om jag själv valt att skaffa henne.
Men vi var två.
Det finns så mycket mer att skriva.
Mitt barn är det viktigaste i mitt liv, hon går före allt annat.
Jag kan aldrig förstå han som inte tänker som jag,
Och för det hatar jag han.
Enda personen på jorden jag hatar, för att han inte vill ge ellie lika mycket.
Att viljan att vilja inte finns där.
Att välja bort, Att saker är viktigare, det var där mitt hata började.
När han valde bort oss för första gången, en väldigt varm och solig dag den 18 april för snart fyra år sedan.
Att skriva detta är jättejobbigt.
Den här perioden av mitt/vårt liv hade jag aldrig klarat utan mina när och älskade.
Ni som vet hur man vårdar relationer!
Jag älskar er, Ellie älskar er! Tack.
