Jävla doktorer..
PANIK!
Fick brev hem idag från onokologen.
Bara de att jag ska till medicinska behendlings enheten.
Men va fan ska jag göra där?
Trodde allt va bra nu, klart man bli orolig när dom skickar brev därifrån.
Dom skickar mina jävla prover över hela världen, tillochmed till USA.
Och inte ens som vet va fan felet är..
Hur jävla speciell är man då liksom?
Dr Ola sa att han hade inte mer med mig att göra, att han inte hade hand om mig längre men ändå ska jag dit till han..
Känns som hela jävla världen rasar..
Jag bara gråter, måste se till att hålla mig jävligt sysselsatt till dess.
Visst har jag jävligt ont i mellan åt med värken och lite febertoppar men dom känner jag inte av så mycket.
Låter bli med att känna efter för då blir de bara värre, så då är bättre att skit i de för nu försöker jag skaffa mig ett liv.
Försöker så hårt anpassa mig till jobbet, fast jag har ont som fan så tänker jag:Bara lite till, bara denna turen sen ringer jag och så håller jag på tills passet är slut och är sedan väldigt död.
Och när jag dricker sprit så är de likadant, Då får jag sjukt ont.
Va inte alls på G efter jag hade varit asnitad på fredagen.
Men jag vill inte säga nåt till nån, jag vill va frisk, anser mig själv som frisk.
Jag kör på som en ångvält, sover jobbar en massa men äter knappt i perioder.
Lever nog på svältnivå vissa perisoder.
Men kroppen har vant sig nu.
Vi har gjort och levt så här i snart tre år.
Jag vill också börja leva livet.
Kände mig så jävla stolt över mig själv, fan tagit taxileg och hur många 21åringar tar de?
Kvinnliga dessutom!
Och jag kände att de va skithäftigt att ta taxileg och jag trivs sjuktbra på jobbet!
Men jag fattar inte vad jag ska dit och göra?
Är de avslutningen eller bara rutin 6 månaders kontroll?
Eller har dom hittat nåt behandlingsbart?
Efter som proverna skickas långt iväg så kanskede tar tid att få svar.
Men just nu när saker omkring mig är som dom är så blir livet lätt mycket svårare.
Detta bråka med Ictor tar på mig som fan.
Drömmer om cindy och nelly varje natt.
Ligger och äter upp mig bit för bit.
Jag saknar dom allihop, ictor, cindy nelly och bebisen.
Bebisen som jag faktist är intresserad av förförsta gången.
Tänk om dom har hittat nåt?
Hur ska jag orka?
När livet blir svårt har jag lätt för att försvinna i en annan värld.
Sen jag börja på taxi så har jag verkligen hafy fullt upp!
Varit så skönt!
Pallar man?Jaa så jävla illa tvungen..
Jag hoppas verkligen att allt bara är ett dum missförstånd!
Dom va så gulliga och sa att:Ja vi kan hitta fel, för sjuk är hon men vad vet jag inte.
Hon kanske har sådan sjukdom som ligger och gror och blir cancer om ca tio år..
Lätt att skaffa barn då?
För jag tänker inte vänta tio år med de!
Men vill inte heller gå i tankarna att jag kanske får cancer om tio år och samtidigt planerar barn.
Va fan ska jag göra om jag har en unge på 7 år och får cancer?
Jag vill också ha ett liv precis som alla andra.
Hade ju bestämt mig att de va klart nu och vi inte skulle ses mer!
De va slut och avslutat!
Jag har lagt de bakom mig.
Fattar dom inte att jag är 22 år?
Jag har hela livet framför mig?
Va fan är de ni inte fattar?
Kommer att va ilsken som fan imorgon!
Varför nu?
Varför nu när allt känns så jävla bra?
För jag känner verkligen livet i mig!
Dra åt helvet..
Fick brev hem idag från onokologen.
Bara de att jag ska till medicinska behendlings enheten.
Men va fan ska jag göra där?
Trodde allt va bra nu, klart man bli orolig när dom skickar brev därifrån.
Dom skickar mina jävla prover över hela världen, tillochmed till USA.
Och inte ens som vet va fan felet är..
Hur jävla speciell är man då liksom?
Dr Ola sa att han hade inte mer med mig att göra, att han inte hade hand om mig längre men ändå ska jag dit till han..
Känns som hela jävla världen rasar..
Jag bara gråter, måste se till att hålla mig jävligt sysselsatt till dess.
Visst har jag jävligt ont i mellan åt med värken och lite febertoppar men dom känner jag inte av så mycket.
Låter bli med att känna efter för då blir de bara värre, så då är bättre att skit i de för nu försöker jag skaffa mig ett liv.
Försöker så hårt anpassa mig till jobbet, fast jag har ont som fan så tänker jag:Bara lite till, bara denna turen sen ringer jag och så håller jag på tills passet är slut och är sedan väldigt död.
Och när jag dricker sprit så är de likadant, Då får jag sjukt ont.
Va inte alls på G efter jag hade varit asnitad på fredagen.
Men jag vill inte säga nåt till nån, jag vill va frisk, anser mig själv som frisk.
Jag kör på som en ångvält, sover jobbar en massa men äter knappt i perioder.
Lever nog på svältnivå vissa perisoder.
Men kroppen har vant sig nu.
Vi har gjort och levt så här i snart tre år.
Jag vill också börja leva livet.
Kände mig så jävla stolt över mig själv, fan tagit taxileg och hur många 21åringar tar de?
Kvinnliga dessutom!
Och jag kände att de va skithäftigt att ta taxileg och jag trivs sjuktbra på jobbet!
Men jag fattar inte vad jag ska dit och göra?
Är de avslutningen eller bara rutin 6 månaders kontroll?
Eller har dom hittat nåt behandlingsbart?
Efter som proverna skickas långt iväg så kanskede tar tid att få svar.
Men just nu när saker omkring mig är som dom är så blir livet lätt mycket svårare.
Detta bråka med Ictor tar på mig som fan.
Drömmer om cindy och nelly varje natt.
Ligger och äter upp mig bit för bit.
Jag saknar dom allihop, ictor, cindy nelly och bebisen.
Bebisen som jag faktist är intresserad av förförsta gången.
Tänk om dom har hittat nåt?
Hur ska jag orka?
När livet blir svårt har jag lätt för att försvinna i en annan värld.
Sen jag börja på taxi så har jag verkligen hafy fullt upp!
Varit så skönt!
Pallar man?Jaa så jävla illa tvungen..
Jag hoppas verkligen att allt bara är ett dum missförstånd!
Dom va så gulliga och sa att:Ja vi kan hitta fel, för sjuk är hon men vad vet jag inte.
Hon kanske har sådan sjukdom som ligger och gror och blir cancer om ca tio år..
Lätt att skaffa barn då?
För jag tänker inte vänta tio år med de!
Men vill inte heller gå i tankarna att jag kanske får cancer om tio år och samtidigt planerar barn.
Va fan ska jag göra om jag har en unge på 7 år och får cancer?
Jag vill också ha ett liv precis som alla andra.
Hade ju bestämt mig att de va klart nu och vi inte skulle ses mer!
De va slut och avslutat!
Jag har lagt de bakom mig.
Fattar dom inte att jag är 22 år?
Jag har hela livet framför mig?
Va fan är de ni inte fattar?
Kommer att va ilsken som fan imorgon!
Varför nu?
Varför nu när allt känns så jävla bra?
För jag känner verkligen livet i mig!
Dra åt helvet..
