Gud ge mig sinnesro...
Just nu har jag varit i ett vakkum ett tag.
Jag är trött, trött på livet, trött på mig själv.
Det är väl en period just nu som är extremt jobbog.
Jag vill bara fly, från allt.
Jag orkar inte prata med någon, jag vill bara försvinna in i min egna lilla värld.
Jag vill inte prata i telefon, jag vill inte svara på sms.
Jag vill bara vara med någon som förstår mig, eller där jag inte behöver säga något.
Jag känner mig stolt över mig själv, över hur långt jag har kommit.
Ändå är jag inte nöjd.
Jag vill så mycket men antingen så har jag ont eller så får ja extrem huvudvärk.
Vet att jag alltid pressar mig själv till det yttersta.
Jag vill bara vila en stund.
Sova, och kunna äta ordentligt.
Jag känner hur mycket det påverkar mig nu att jag äter dåligt.
Men jag är så tankspridd.
Dagarna bara glider iväg.
Jag mår liksom inte dåligt men kanske inte så jävla bra heller.
Jag tycker om att fly.
Det är liksom min grej.
Har träffat en ny homie, vi har umgåtts ganska mycket.
Men för första gången så sa någon till mig: Du är ganska hemlig av dig.
Du berättar mycket men långt från allt.
Jag tappa förmågan att tala för ett ögonblick.
Ingen har någonsin sett igenom mig så fort.
Tillvissdel är det medvetet och till viss del ett inlärt beteende.
Jag packar fortfarande i ryggsäcken.
Jaghar gjort de så länge jag kan minnas.
Jag är väldigt öppen av mig men nu har jag visst träffat någon som sett igenom mitt betongblock.
Det tar tid för mig att bygga upp ett förtroende.
Det är få människor man träffar och klickar med.
Så där direkt.
Men jag är tacksam att jag har träffat denna person efter mitt relationsfria år.
Det har gett mig perspektiv på saker.
Och viktigaste av allt- På mig själv.
Hur jag har förändrats på detta år, och hur jag gör saker annorlund.
Hur jag känner annorlunda.
Det känns riktigt bra.
För jag är fortfarande inte redo för något förhållande.
Min främsta prioritet är Ellie, Peggy och mig själv.
Men det är kul att ha pjyamasparty ibland och dela vardagen med någon ibland.
Med en vän! (jag poängterar de!)
Men jag måste erkänna att det är ganska skönt att vara själv och pausa.
Jag känner mig själv så väl att jag vet att jag hade blivit störtförälskad och fått psykbryt typ direkt om detta
hade varit för ett år sedan.
Där känns det gångna året väl spenderat.
Jag har kommit längre med mig själv.
Nyss när jag satte mig och skriva kändes livet ganska jobbigt.
Nu har jag fått skriva av mig lite.
Lättat mitt hjärta.
Det känns skönt.
