En ursäkt från min soctant...
För några veckor sedan pratade jag med min gamla soctant.
Hon hade mitt fall runt 88-92 typ.
Ett fall som hon fortfarande kommer ihåg och fortfarande skäms över.
Hon skäms över att hon inte kunde göra mer.
Att hon inte hade makt att förändra mitt och min systers liv till det bättre.
Hon som relativt ung och bara några års erfarenhet av att arbeta i socialtjänsten,
så vara hon längst ner i maktpyramiden.
Behöver jag ens nämna att min bilogiska mamma hatar henne?
Fortfarande.
Hon såg igenom min mamma, och var förtvivlad över att inte ha makt att kunna göra mer.
Den övriga socialmedarbetare gick på mammas linje.
Tills sist gav min soctant upp.
Hon kunde inte arbeta med personer och mitt fall när hon såg att det rasade.
Hon kände sig maktlös.
Därför skäms hon än idag.
Och personligen bett mig och min fostermamma om ursäkt.
Min mamma och soctant grät idag.
För tiden som varit, för att dom båda kände samma maktlöshet.
Men hon tackade mamma och sa: Ni räddade hennes liv.
Hon kommer att bli något bra.
Jag blev väldigt chockad över att höra att hon slutade pga av att hon hela tiden blev motarbetad.
Hon var den enda som ville mitt bästa och såg mina behov.
För det är jag djupt tacksam.
Jag har aldrig varit arg på henne.
Men hennes ursäkt känns som plåster på såren.
Det finns någon som såg alla katastrofala misstag som gjordes.
Och hur dom påverkade mig.
Hon försökte iaf göra mitt liv bättre och därför känns det bättre.
Det finns hopp.
Nå ja, annat på bloggen idag.
Tiden går så farligt fort.
På söndag blir det tyskland med större delen av familjen jönsson!
Ska bli riktigt awesome att komma iväg en dag.
Men dagen innan blir det jobb som avslutas med spa på saltan!
Det är ju också riktigt awesome!
Varit på landet väldigt mycket.
När tankar och känslor blir förmycket så är det dit jag flyr.
Det är min låtsasvärld.
Där kan jag vara den jag är utan att behöva låtsas.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan dom.
Just nu ser jag förjävlig ut, så jävla blek och så där lite typ grå när man inte är riktigt i form.
Så trött men jag mår inte speciellt dåligt psykiskt.
Tror jag inte iaf?
Det är bara mycket funderingar om nutid och framtid.
Jag är alltid så upptagen med framtiden att jag oftast glömmer att leva i nutid.
Det är något jag vill lära mig bättre.
Ibland känns det som att adhd:n gör att man aldrig riktigt blir vuxen helt och hållet?!
Vad är det som är baksidan av min diagnos och vad är det som är sviterna efter min uppväxt?
Min ångest krockar ju väldigt mycket med båda.
Adhd-diagnos är det mycket ångest i och sen har jag min separationsångest.
Den är hemsk.
Den gör mig sårbar, och tillit är svårast.
Det är fruktansvärt.
Dom som känner mig vet att jag oftas är väldigt duktig på att egoboosta mig själv och andra
Det märks med personer som inte känne rmig så väl att dom tror att jag tycker att jag är bättre eller något sånt?
Det är det inte.
Jag egoboostar mig själv för att jag behöver det.
För att jag tycker om att bjuda på mig själv!
Dessutom så gör jag det alltid med en lite dos ironi i!
Jag är bra på att det jag gör.
Och jag tycker om mig själv.
Det hände en grej i helgen..
En sa till mig: Micaela du måste säga till när du inte orkar längre. Du måste be om hjälp.
Vi hjälper dig.
Vaför är det så jälva svårt att be om hjälp?
Är det bara för att det gäller ellie?
Jag biter bara ihop och får det till att fungera.
Det går ut över ellie så klart när jag mår dåligt.
När jag inte riktigt orkar.
Denna helg ahr jag varit så dålig att det syns, det syns att jag inte orkade.
Men det är jag som skaffa barn och mitt ansvar att ta hand om henne.
Dessutom tar det i mot att be om hjälp, speciellt när det gäller ellie.
Jag känne rinte att åldern rusar ifrån mig direkt men en bebis hade inte varit så farligt.
Eller en familj.
Jag saknar att leva i en samhörighet.
På riktigt.
Men först så vill jag ju faktist se om det finns en champion för mig.
I Eat,Love and Pray säger han: You dont need a man, You need a champion.
Det tog mig lång tiden att för stå vad han menade.
Men nu förstår jag.
Och jag behöver någon som är min champion.
Man arbetar ihop, är bra vänner och lever livet ihop.
Det låter konstigt när jag försöker förklara det men att man lever på lika villkor.
Typ lagspel.
Jag är nöjd med mitt liv som det är nu, relationsmässigt.
Karriärsmässigt känner jag mig lite yr
Jag vill ju så mycket men vet inte hur!?
Min fostermamma sa till mig att:
Micaela, Man måste låta fågelen flyga fritt.
Kommer den tillbaka så är den dig trogen.
Och det stämmer.
Blev ganska rörgt idag också!
Trött som FAN-
Eat Love And Pary
.
.
