Blir jag någonsin hel?
Kommer jag någonsin bli hel igen?
Eller kommer bitarna som är ihoplimmade alltid att förbli limmade?
Passar tillräckligt för att passa men inte perfekta igen?
Har dom någonsin varit det?
Kommer jag få den familj jag önskar?
Vet jag ens vad jag vill ha för familj?
Är det standarden?
Mamma, pappa, barn?
Har jag ens varit i närheten av att kunna klassas under normen standard?
Tror inte.
Ja har alltid värnat om att leva mitt liv.
På mitt vis.
Bara för att jag SÅ gärna velat leva just mitt liv på mitt vis.
Det som märkt mig mest är väl min biologiska mamma, en maktgalen kvinna.
Nåt jag kanske skulle tacka henne för henna.
Pga henne har jag blivit den jag är i dag.
Delvis iaf.
Denna vecka har varit full av värk.
Idag har den varit hemsk.
Att gå upp var fruktansvärt.
Idag har det gjort så ont att det har gjort ont att prata.
Över doserat mediciner för att kunna fungera.
Och då är det ju knappt.
Jag blir väldigt lättretlig när jag har ont.
Vilket går ut över ellie, tyvärr.
Det är väldigt jobbigt.
Och det är i stunder som dessa jag saknar att dela livet med någon.
Det händer inte så ofta, men när livet är svårt känner jag att jag ville ha någon.
När jag tänker efter så är det faktist den enda gången jag saknat att ha någon i livet.
Ett år av fokus på mig själv har lönat sig, ångesten är lättare.
Jag har inte haft mardrömmar, det är lättare att släppa taget och att inte falla hårt.
Jag hade en prövning och nu ser jag resultatet.
Jag är nöjd.
Nöjd med mig själv och mitt beslut.
Dagen tankar är så många.
Det är en riktig övertänka-dag.
Men inte speciellt ångestladdad som dessa dagar vanligtvis innebär.
Jag känner mig fokuserad, lugn och jävligt mycket smärta.
Jag fick ett bakslag igår när jag så att jag tappat vikt igen efter ett års stabil vikt.
Men det har varit mycket och mycket värk. Det resulterar ofta i dåligt ätande.
Men jag lider inte.
Jag tror att personer som haft stora svårigheter i livet har lättare att känna lyckan.
Att acceptera livet och att allt inte är så jävla perfekt.
Jag vill inte ha ett perfekt liv.
Vad skulle jag då sträva efter?
Jag känner ofta och mycket lycka.
Jag älskar mitt hem.
Trots att jag är rörigare än en rullstolsbunden 98-åring med demens så älskar jag mitt hem.
Jag är nöjd med min vardag.
Det blir lättare med tiden att öka rutiner och blir mer strukturerad.
Jag är lycklig för att livet faktist blir enklare.
Det jag undrar över är om jag någonsin kommer att bli hel nog för att ha ett sunt förhållande?
Kommer jag någonsin att släppa taget och kunna känna tillit igen?
Jag gick sönder så mycket förra gången att jag vet inte om jag någonsin kan igen?
På riktigt?
Jag har försökt men det slutade med att jag totalkraschade.
Kommer jag någonsin kunna skaffa barn med någon igen?
Dela livet med någon?
Allt gick så fel och så fort förra gången.
Att bli äldre betyder också att man blir klokare.
Oftast.
För mig betyder det också att jag har blivit mindre naiv.
Och mer rädd.
Men jag vet också att jag inte kommer att hitta någon om jag inte är klar med mig själv.
Och att man inte ska leta.
Såna saker händer bara.
Utan att man kan styra över det.
Innan har jag jagat kickarna.
Känslan.
Idag vet jag att dom skadar mig.
För några dagar sedan hörde ett gammalt ex av sig till mig.
Han har ofta hört av sig.
Men jag fick nog nu.
Han skriver alltid att han tänker på mig och beskriver händelser sedan vår tid.
Jag svarade: Jag vill inte höra, du har sambo och barn.
Så jävla repektlöst.
Både mot mig men framförallt hans familj.
Helt okej att tänka på mig men berätta inte det för mig.
Och jag vill inte ha några erbjudande.
Vill jag ligga eller ha förhållande så vill jag inte göra det med en som är upptagen.
Och att ens påbörja ett förhållande där en inte ens gått ur det första är inte okej.
Vill man ha mig så får man ju göra rätt från början liksom.
Dessutom så tror jag att jag ska börja leva efter min gamla princip.
Att man bara får en chans med mig.
Har man valt bort mig så har man gjort sitt val. Punkt.
Jag har ett väldigt hett temprament.
Ibland.
Speciellt när jag har ont.
Och i förhållanden, det är väl att man är så sårbar i sådana relationer.
Det blir ett försvar.
Har blivit kallad både isprinssesa och fler mindre charmiga saker.
Men det var länge sedan.
Kan skratta åt det nu.
Men på den tiden så tappa jag fattningen så passa att det svartna för ögonen och fick minnesförlust av den explotionsartade ilskan som blev.
Det saknar jag inte!
Vet inte varför jag har så mycket tankar om förhållande just idag?
Va länge sedan jag hade så djupa tankar om det!
Men jag gillar att vara djup.
Om viktiga och oviktiga saker.
Det var nog allt för idag.
Det är en dag imorgon också.
Eat, Love And Pray
