Narcissism har format mig...
Det kan låta väldigt otäckt.
Men det är min sanning, Narcissism är en del av min uppväxt.
Jag har lidit, Mycket.
Jag har aldrig älskat min mamma, Jag har älskat henne för att hon var min mamma.
Trodde jag iaf.
Men sanningen är nog den att jag aldrig älskat henne.
För Jag har alltid haft en mamma, en riktig mamma.
En annan mamma, som alltid funnits för mig.
Som jag älskat, älskar högt.
Så mycket som bara ett barn kan älska sin mamma.
Och hon har alltid älskat mig oavsett vad jag sagt eller vad jag gjort.
Hon har aldrig slagt mig, aldrig valt bort mig.
Jag har aldrig behövt vara rädd för henne.
Jag har varit "rädd" för henne, många gånger.
Mest för att jag alltid brytt mig om vad hon tycker.
Enda skillnaden mellan den mamma jag aldrig älskat och min andra mamma.
Min enda mamma är att hon inte har fött mig.
Jag tror jag inte va äldre än 5-6 år när jag första gången sa till min mamma:
Det är inte den som fött en som är ens mamma.
Det är den som tar hand om en.
Därför är hon min mamma, för hon har alltid tagit hand om mig.
Jag tror att det är därför jag har lätt att känna kärlek för andra.
Att känna empati, vara en medmänniska.
För det har min mamma lärt mig.
Min andra "mamma" har lärt mig att manipulera.
Och en massa annat som jag inte kommer ta upp idag, för allt det hemska står redan i tidigare inlägg.
Min andra "mamma" är inte rädd för någon, har aldrig förlorat mot någon.
Förutom mig.
Och min pappa.
När vi haft en relation så har hon alltid tassat på tå för mig.
För hon är rädd för mig.
Jag har alltid fått min vilja igenom, vad jag än ville ha eller skulle.
Hon har lurat så många människor.
Hennes talang att manipulera är storslagen.
Jag har aldrig träffar en människa som kan prata sig ur saker, med VEM som helst.
Farmförallt myndigheter.
Snacka till sig pengar, Snacka sig ur drogtester.
Snacka sig till bil, mer än en gång.
På sätt och vis är jag tacksam för det livet hon valt, annars hade jag ju aldrig träffat min mamma.
Och jag hade aldrig haft den livsvilja jag har.
Kämpa för att vara min egen.
Uppskatta att vara min egen och göra mina egna val.
Jag hade aldrig lärt mig att göra amfetamin-sprutor som 14-åring.
(Det är ju inte alla mammor som får sina tjacksprutor serverade)
Det var många jobbiga år men nu, när man börjar närma sig 30 år,
Så känns det inte så hemskt.
Jag hade alltid mina föräldrar, inte alla som har en mamma och två pappor.
Men jag är ju speciell på många vis.
Under min första 20 år sa ni aldrig ett ont ord om henne.
Jag kommer aldrig förstå hur ni orkat.
Jag hatar inte henne, det är mer som om hon inte existerar.
Och att inte känna något alls är kanske det värsta man kan göra?
För jag har inga känslor för henne.
Mitt liv hade inte varit så stabilt, och jag hade inte funnits om jag inte hade haft min mamma.
Det är därför min dotter har fått mammas namn som mellannamn.
Maja.
Jag älskar dig Mamma. Min enda mamma.
Tack för att jag fick bli din dotter, Tack för du alltid kämpat för mig.
Tack för du orkat stå i mot, för att du är så smart.
För att ni alltid sett igenom hon som född mig.
