Jag lagar sönder mig själv...
Idag har jag faktist ingen aning om vad jag vill skriva om.
Jag vet bara att jag vill skriva.
Jag ha ont, där ingen någonsin ser att det gör ont.
Det jag aldrig visar eller säger att jag har ont.
Inuti, där längst in i hjärtat.
Där har jag ont.
Just idag är en ganska tung dag.
Jag vill så mycket.
Kan så mycket.
Jag skulle beskriva mitt liv just nu med ett ord skulle det bli: Obalans.
I fredags satt jag hemma hos lotta och hade ett djupt samtal, mest med mig själv fast lotta lyssnade.
Jag är återigen destruktiv.
Ett år av att försöka laga mig själv, och nu står jag här och känner mig sönder än någonsin.
Att skriva får mig att anylsera vad som gått fel, var jag brast i mig själv.
Vad gick snett.
Jag blev ju inte kär, måste va ett framsteg i sig?
Right?
Ändå känns det som ett misslyckande.
Men jag borde inte känna mig misslyckad.
Jag är en fanstisk människa som försöker och gör mer än jag borde.
Tänker för mycket, känner för mycket!
Min värld rasar, mitt liv rasar när något händer när jag lagt ner mig själ för något och så händer något.
Då rasar min värld.
Då känner jag mig misslyckad och blåögd.
De är då jag frågar mig- Hur JÄVLA dum är du på¨en skala Micaela?
Efter min uppväxt lider jag av något som heter- Separationsångest.
Det är fruktansvärt.
Hur jag än försöker arbeta med detta, hur mycket tid och energi jag än lägger ner så finns den kvar.
Och nä det brister så rasar min värld.
En kombination av Adhd och min ångest.
Jag lider av fruktansvärd ångest.
Jag HATAR min ångest.
Jag har ångest varje dag.
Dom senaste dagarna har ångesten varit på betydligt högre nivåer än på väldigt länge.
Vilket gör att jag blir destruktiv.
Allt för att inte tänka, inte känna och absolut inte vara rastlös.
Vad som helst men inte rastlös.
Det syns inte på mig att jag lider.
Det syns inte på mig att jag är trött på livet.
Det syns inte på mig att ångesten brinner inuti mig.
Det syns inte på mig att jag bara vill skrika- Hjälp mig, Laga mig. Gör mig hel.
Min hjärnaktivitet är så hög, desperat efter utvägar att slippa min smärta.
Och mitt i min smärta och ångest så väljer en av mina vänner att inte va min vän.
Förr vad det enkelt för mig att avsluta relationer, men denna gången va annorlunda.
För jag va ärlig över hur jag kände och det gjorde personen ifråga obekväm.
Nu när jag skriver det så fattar jag att det är inte jag som är idioten, det är faktist den andra.
Jag flippade ut, inte som jag brukade men lite.
Mitt hjärta slog lite extra för denna personen, trots många upp och nergångar.
Det känns i hjärtat eftersom jag ställt upp så mycket, hjälpt så mycket.
Men när jag svajar så visar det sig att vänskapen inte va fullt så ömsesidigt,
Hade vi haft en kärleksrelation hade han inte kommit så långt, men eftersom vi va vänner så är detta så mycket svårare.
Jag kunde släppa in honom eftersom det inte var farligt, det kan inte göra ont.
Eller det är svårare att bli skadad men just nu känner jag mig ganska idiotisk...
Jag har kommit så pass långt med mig själv att jag vet hur jag fungerar i vissa situationer.
Varför jag känner mig arg, ledsen,åtsidosatt eller får ångest.
När jag inte har kraft att laga mig så lagar jag sönder mig själv.
Jag dricker bara mig fullständigt onykter när jag mår dåligt.
Destruktivt va?
Snacka om självskadebeteende.
Lyckligtvis händer det väldigt sällan. Typ en gång om året.
Beroende på hur jobbigt jag har det under året.
Det sjukaste är väl att jag är så jävla medveten om det.
Nu börjar ett nytt kapitel, Att återigen bygga upp mig.
Laga mig själv.
Hitta energi och lägga vissa relationer bakom mig.
Som pappas fru sa, Micaela försök hålla dig borta från skitstövlar. Du förtjänar att ha det härligt.
Jag hade gärna jobbat med pappa och hela KRIS grejen men jag har inte kommit dit än.
Jag går dessutom på väldigt mycket mediciner fortfarande.!
En dag ska jag lägga av med allt.
Går mycket i dom funderingarna just nu.
Jag mår alltid lite bättre när jag skrivit av mig.
Idag är det måndag, ny vecka och nya krafter att hämta.
Trots mitt mående och allt jag skrivit nu så är det just idag ganska bra.
Jag kommer till ganska många insikter när jag rannsakar mig själv och det känns bra.
