Eat, Love And Pray

Ja, varför bara leva till hälften  när man kan leva fullt ut?

Jag menar att om man inte känner fullt ut så lever man inte fullt ut.

Tillåter jag mig inte att bli sårad så tillåter jag mig inte heller att vara lycklig.

 Jag vill inte att någon ska leva i rädsla.

Det är att försumma livet, Det är att leva men bara till en viss del.

Man lever inte livet fullt ut om man inte känner allt, Det blir mer som att man är lagom lycklig eller lagom arg?

Känns lite typiskt men  vårat land, Landet lagom!

Varför leva tex med någon som man inte kan leva fullt ut med?

Om man inte ser en förbättring eller kan tänka sig leva ihop om 15 år, Varför vara ihop nu då?

Varför vara med någon som begränsar dig när man kan vara med någon som tar dig vidare?

Jag säger inte att livet ska vara lyckligt eldigt och helt jävla underbart.

Det är inte någons liv, oavsett vilka resurser och tillgångar människan har.

Alla är olyckliga, arga, besvikna, ledsna eller har en dålig dag.

Men varför vara ihop med någon för pengar eller inte ha någon relation alls bara för att skydda sig själv?

Jag säger inte att jag ska slänga mig in i en relation bara för att tro jag blir lyckligare.

Tvärtom, man är nog mycket mindre naiv. Iaf jag.

För det är mitt problem, Jag tror fruktansvärt  gott om alla och är lite smått naiv.

Jag tar ofta saker med en nypa salt.

Jag tror man ser saker ur ett helt annat perspektiv när man haft ett seriöst förhållande.

Jag tror på att man ska leva så mycket som man kan för att man kan.

Äta gott, älska mycket och ha en tro på någonting.

Ha mål i livet.

Men för att göra dessa saker måste man göra jobbiga och svåra saker.

Man måste uppleva och gå igenom känslomässiga saker för att uppskatta livet.

Livet är ingen dans på rosor, Men jag tror man kan välja lite hur mycket rosor det ska vara i livet.

Är lite eldig av mig, jag brinner ofta för saker, för någon.

Det gör mig mer sårbar för jag har tron på att det kan gå.

För jag vill så gärna att det ska bli så.

Och det gäller inte relationer utan allt i livet.

Jag funderar och funderar över vad jag vill i mitt liv.

Men någonstans så tror jag att jag kommer bara snubbla över det.

Hur det än låter så har jag haft en väldig tur i mitt liv.

Men jag ska säga trots allt som hänt har jag mött fantastiska människor, upplevt oändligt mycket.

I mitt liv har det funnits så mycket tragedi, sorg och olycka.

Men i mellan allt det där så fanns kärlek och lycka.

Jag hade den absolut bästa barndomen, Jag älskade att dom stunder, upplevelserna och människorna i mitt liv.

Jag älskade det så mycket att de jobbiga har bleknat. Bit för bit.

Jag kommer fortfarande ihåg mycket av det och kan må dåligt över det.

Men jag har bearbetat det. Alla människor är inte hemska.

Men jag är inte mer människa än du, för det finns människor jag tycker mindre om.

Jag tror det finns någon för alla, Men vissa människor har man helt enkelt lättare att lära sig leva med.

Det beror helt enkel på hur mycket man är villiga att ge och arbeta för.

Många bitar är väl hur ens livssituation ser ut just så, vilka mål och hur man vill leva livet i framtiden.

Det finns så många idag som inte kan vara ihop med en som kör fel bil, inget arbete, fel vänner eller inget körkort.

Men herregud. Tycker man om en människa så har väl inte de någon som helst betydelse?

Varför är vi sjukligt materiella av oss?

Jag menar om vi nu ska vara såna, så är det väl magin som uppstår utan kläder som faktiskt har en betydelse, eller ja attraktionen i mellan dessa två personer?

För varför blir vi intresserade från första början om där inte finns en attraktion?

För blir attraktionen av att man blir intresserad av en människa pga dom materilla sakerna så borde man söka hjälp. Främst för att ingen ska bli sårad! tror att för att känna lycka på djupet så måste man vara öppen helt.

EFter jag separerade hade jag ett förhållande, sen jag gjorde slut med han så är kände jag bara att jag inte vill ha någon som bestämmer över tv:n, kommer och går som han vill, där tilliten är ett jävla skämt, där man aldrig har något att prata om.

Jag har så jävla lätt för att se förbi mig själv, självdestruktiv och sjuk separationsångest.

Nåt jag får tacka min kära biologiska mamma för. 

Men jag har blivit bättre, förr fick jag helt sjuka spel när något satte igång min separationsångest.

Det svartna framför ögonen och jag blev så arg.

 Min älskade mamma Maja säger ofta att jag har så mycket livsgnista, därför vågar jag.

Även fast jag är rädd så vill jag leva fullt ut, varför har jag annars kämpat så mycket för att vara min egen?

Mig äger ingen.

Och det är jag lycklig för.