Pappa sa...
För något år sedan prata jag med min pappa om adhd, Han berätta att en människa med adhd tänker lika mycket på två timmar som en ”vanlig människa” tänker på en hel dag.
Och det stämmer tror jag.
Det är väldigt lätta att glömma saker när man tänker på 15 saker samtidigt.
Därför måste man ha påminnelser och ständigt skriva upp saker.
Ändå glömmer man.
Jag älskar att ha adhd, speciellt sen jag blev medicinerar, allting stannade till.
Jag hinner oftast med. Det snurrar liksom inte lika fort.
Jag reflekterar sällan över det längre men idag kom jag på hur bra det hade varit att vara medicinerad under skol-tiden, det hade underlättat .
Jag hade nog inte varit lika rebellisk och hade absolut inte haft lika dåliga betyg!
Idag är det ett år sedan mitt liv började vända.
Jag gick i två veckor, all min lediga tid och tänkte: Jag måste göra något åt mitt liv, något måste förändras annars dör jag.
Jag tänkte bara de hela dagarna.
Jag har aldrig mått så dåligt och det har aldrig tagit så lång tid att komma tillbaka.
Jag avsluta den relationen jag hade då, Jag var tvungen. Jag hade gått söner annars.
Jag är fortfarande inte helt okej.
Men äntligen börjar jag få tillbaka min gnista.
Känner livet i mig igen.
Jag vill förändra världen.
Jag vill visa att allt är möjligt.
Visa att adhd är något positivt.
Att det går att vända livet, att de är okej att må dåligt. Men man måste själv förändra.
Ibland måste man nå botten för att inse sina möjligheter att förändra.
Men kanske det viktigaste av allt,
Att vilja förändra.
Oftsat är det grejen.
Man sitter fast i ett jävla kugghjul.
Det är inte lätt att se själv var man ska börja.
Men en dag ser man en liten ljusglimt, ett litet hopp om livet.
Det är de som gör att man fortsätter.
När man varit på botten har livet en tendens att ge mer.
Man uppskattar mer, Man tar inte saker förgivet.
Man känner en ny typ av lycka.
Fantastiskt eller hur?
Men det är bara du själv som kan ändra livet.
Det är bara du som kan se vilka mål du vill uppnå.
Att tänka på för och nackdelar är bra.
Vad i livet är bra nu?
Vad vill du förändra?
Om du fortsätter som nu, vad kommer konsekvenserna vara?
Är det vad du vill med livet?
Att vara självdestruktiv är sjukt dumt, har man varit det så är det väldigt lätta att falla tillbaka.
Det är en sak man hela tiden måste uppdatera.
Jag lever nog lite väl mycket under citatet:
Det löser sig.
Fast nuförtiden får jag oftast själv hitta lösningen.
Men det går, bara man vill.
Jag har en fantstisk tillgång,
Jag har en enorm livsglädje.
Jag älskar att leva.
Oavsett vad jag gör så är det just de jag vill göra idag.
Att ha adhd och vara vuxen och mamma är minsta sagt impulsivt.
Och jag tycker hushållssysslor är en världslig sak. Kan man göra det imorgon och det finns något roligt att göra idag så skjuter jag garanterat upp det.
Jag har lärt mig att leva med mig själv och med min dotter.
Att leva med någon har varit en prövning.
Men jag vet att när jag är mogen så kommer det att fungera.
Att leva med någon som har adhd är att leva livet liiiiiite mer!
Vi ger mycket till dom vi tycker om, Vi uppskattar omgivningen mer.
Att vara med en människa med adhd kan vara underbart, det ger en möjlighet att se livet på ca 18 olika vis. Ibland på samma dag.
Men det som oftast gör att våra relationer misslyckas är att vi ständigt missförstås.
Jag kan förstå att de är jobbigt att försöka förstå våra ”jätte känslor”
Att leva med dom.
Fan jag fattar ju själv inte vad som händer ibland.
Man måste ha ett lite mer öppet sinne än ”normalt” För livet med adhd är oftast inte normalt alls.
Känslorna blir ofta en fysisk reaktion.
Man känner med allt man har!
Som vuxen och mer förståelse för diagnosen, se den från ett annat perspektiv har gett mig mycket att fundera över.
Ofta så slås jag av tanken att folk är ju skitdumma mot sig själva,
Varför leva ett liv som man inte är nöjd med?
Vi lever ju bara en gång.
Vissa saker har blivit så självklara.
Är det inte jävligt dumt att knarka?
Är det inte jävligt dumt att leva i en relation där man inte är nöjd eller mår bra?
Att vara sin egen och bestämma själv är underbart.
Livet är inte awesome alltid, hela tiden men en stunds lycka om dagen är fanstiskt.
Att ha något att känna lycka över.
Idag är jag lycklig över att jag lever,
Att jag är min egen.
Jag är långt från mina mål men jag är påväg och det är sjukt bra.
Idag är en bra dag, jag har sjukt mycket värk och så trött men det hindrar inte att känna lycka.
Jag vill så gärna att alla kunde se sig själv, känna lycka över att ha val och möjligheter.
Vi är så jälva duktiga på att vara negativa.
De är lätt att nedvärdera sig själv.
Varför ska vi det?
Är det inte bättre att säga: Fan de blev fel.
Gör om gör rätt? Det är en skitbra citat.
För lever man så är det möjligt.
Och vet ni vad?
Jag är sjukt bra, inte på allt men jag är nöjd med att vara jag.
Och med livet jag lever!
Och det är väl stort?
Jag beundrar ofta min pappa för det han har gjort.
Jag tycker att det är fanstatiskt att bygga upp nåt så stort, att han trodde på sig själv framförallt.
Jag ser upp till han.
Jag vet att han har förändrat världen.
Inte hela men för många har han förändrat livet för och det är stort.
Det är något av det största man kan göra för en annan människa.
Han har peppat mig med mitt projekt, gett mig nya infallsvinklar. Kontakter. Bollat ideer.
Och att bolla ideer med någon som också har adhd är fan de ballaste man kan göra!
Snacka om brainstorming.
Sen har han stöttat mig mycket i min diagnos.
Lagt fram det poistiva i den.
Att ibland ifrågasätta sig själv är viktigt.
Det viktigaste jag har lärt mig är att varva ner.
Att inte rusa in i allt.
Det viktigaste just nu är att jag håller ihop och att jag håller en jämn takt.
Förr var det lättare att komma tillbaka men denna gången har jag tillåtit mig själv att tagga ner.
Att komma tillbaka till arbetslivet på lång sikt.
Jag är inte sugen på att falla igen.
Jag har väl lärt mig att vara impulsiv i lagom doser typ.
Jag har inte samma speed så ofta som innan jag gick sönder,
Det är tråkigt ibland. Jag saknar det ofta.
Men jag vet att energi kommer tillbaka tillslut.
Men till dess tänker jag fortsätta vara lycklig ändå över livet, över att jag är sjukt bra och att jag har ett fantastiskt liv.
Det betyder inte att det är perfekt, men jag är jävligt nöjd med det.
Och det är allt som betyder något.
För mig är det viktigt att visa uppskattning.
Att berätta att man tycker om någon, eller att någon är söt.
Att man fick träffa just den personen idag.
Att berätta vad man tycker.
Du kanske gjorde någons dag?
