Ångest, Så jävla sjuk...
Är det något jag har varit sjuk av så är det ångest.
Ångest har präglat mitt liv sen ajg minns men helt otroligt nog så fick ajg veta när jag va 22 är att det hette ångest.
Trodde alla människor kände så?!
Pink sjunger en jävligt bra refräng i Runaway:
These words are strapped inside my head
Tell me to run before I'm dead
Chase the rainbows in my mind
And I will try to stay alive
Maybe the world will know one day
Why won't you help me run away.
Jag har inte bara diagnosen adhd utan också GAD, Generell ångestsyndrom.
Jag är medicinerad med Lyrica sen 5 år tillbaka.
Och jag trivs väldigt bra med den medicinen.
Att ha daglig ångest höll tillsist på att ta livet av mig.
Jag låg på golvet och grät, jag försummade livet pga av ångesten och det var då jag ville bli medicinerad.
Den oro i bröstet som gör att man vankar från rum till rum är hemsk.
Man kan inte sätt fingret på vad som är fel.
Nåt är bara jävligt fel.
Eller något väldigt litet som blir gigantiskt stort.
Och man oroar sig väldigt mycket för allt, men väldigt duktig på att sticka huvudet i sanden när allt är jobbigt eller någon är jobbig.
För det är som ett litet barn, om jag blundar tillräckligt hårt så finns det inte.
Att strunta i att svara i telefon, undvicka sms eller jobbiga frågeställningar öht.
När jag hade fått rätt inställning på medicinen kunde jag sova väldigt mycket bättre och livet blev helt annorlunda.
Jag tog mer ansvar.
Jag har fortfarande ångest i varierande skala men jag kan kontrollera den.
Det är inte den som kontrollerar mig, oftast...
När man har ångest har man en tendens till att förstöra allt som kan bli ångest eller ännu värre, såra en för då blir ångesten ett helvete.
Min ångest är ofta baserad på mitt känsloliv, jag drömmer väldigt mycket mardrömmar.
Ofta om relationer som jag är rädd för att mista.
Eller rädd för att bli sårdad i.
Det är helt sjukt hur mycket min uppväxt fortfarande ger märkbara spår efter sig.
Inte konstigt med en paranoid maktgalen kvinna med helt sjuka förmågor att manipulera.
Den enda i världen hon är rädd för är mig.
För jag har hon aldrig kunnat manipulera, när jag blev tonåring skaffade jag mig makt.
Hon trodde hon kunde skaffa sig makt genom att slå men de hjälpte inte heller.
När man stått ut med så mycket psykisk misshandel klarar nog en människa vadsomhelst.
Att hon slog mig eller försökte strypa mig gjorde mig mer levande.
Mer förståelse att hon var sjuk.
När en männsika av hennes typ inte kan kontrollera psykiskt så går det över till att vara fysisk.
Det är "tack vare henne" jag är så stark som jag är.
För mig äger ingen.
