Skammen pratar vi aldrig om...
Skammen är det vi har svårast att prata om.
Det vi skäms över är det vi inte vill tala om med andra.
Skammen över att vi har fått andra att lida för våra egna beslut.
Oftast dom vi älskar högst.
Men skammen går i många fall hand i hand med förnedring.
Vi skäms över att blivit förnedrade.
Jag skäms över att jag blivit förnedrad.
Jag skäms över att jag fick ta hand om min abstinenta mamma.
Vi fick ta hand om henne när hon sytt ner sig, skitit ner sig.
För att vi inte hade mat hemma.
För att jag blev slagen.
För att jag visste hur man gör iordning en tjackspruta som 14-åring.
För att jag såg min mamma knarka, om och om igen.
Och jag gjorde inget.
För jag visste att det var fel.
Jag visste att sverige hade regler.
Och jag hade en pappa.
Som inte gjorde något.
Han visste, han visste precis vad som hände.
För det hade min syster talat om.
Han gjorde en anonym anmälan till soc.
Detta är första gången jag uttalar detta.
Ever.
För jag har skämts, han har gjort så mycket.
För så många människor. Han har förändrat livet och varit ett stöd för massor människor.
Men jag har känt mig så ego, Tänkt- Men jag då? När blir jag viktig?
Skam, Förnedring och Maktmissbruk.
Det är saker vi inte pratar om.
Jag är trött på att stötta, jag är jävligt trött på att skämas över saker som inte är min uppgift att skämas över.
Jag är stolt över min pappa, han gör en stor insats för samhället.
Men jag är viktig.
Jag superviktig. Och jag borde vara superviktig för min pappa.
Alla ser den stora tatuerad mannen som kan gå omkring med 50 tusen i fickan och promenera på söder.
Vem skulle råna honom?
Kanske sant men pengar för mig är inte viktigt.
Jag tycker om pengar.
Men lojalitet och handlingar, då har jag dig i mitt hjärta.
Hade jag kunnat hade jag råna pappa på handlingar och lojalitet.
Men jag tror han är, precis som alla andra-Rädd för min mamma.
Jag är inte, För mig är min mamma död.
Jag känner inget.
Och det är jag lycklig över. Jag har en mamma redan som gör den rollen ypperligt.
Jag fick vara vuxen. Fast jag var ett barn.
Inte konstigt att knarka kändes som en lindrig omväg...
Då mådde jag åtminstånde bra.
Kunde skratta och le.
Behövde ju inte ens låtsas att ja mådde bra.
Jag har blivit så skadad att jag jag drömmer mardrömmar.
Tillsist blev det så illa att jag hann träffa en människa en vecka innan mardrömmarna började.
Så illa att jag inte ville sova.
Jag vaknade skrikandes, kallsvettig och skräckslagen.
Det var ett år sedan.
Jag klarade inte mer.
Det var då jag bestämde mig för ett långt upphåll från relationer.
Jag har skämts för att vara så sårbar.
Det finns så mycket jag har skämts för.
Skäms för att vara sårbar.
Att vara svag?
Men man måste vara svag ibland.
Jag tror att människor som haft det tufft har det lättare att uppskatta livet.
Man har fått kämpa mer för resa sig. Igen, igen och igen.
Misslyckats, gjort mycket man skäms över för att döjla de.
Mardrömmar och ångest har varit trogna vänner.
Men med tiden läker även dom djupaste såren.
Ärren finns kvar, kommer antagligen göra för alltid.
Jag vet jag kan låta bitter och arg.
Men jag är inget va det.
För mig är det terapi att skriva om detta.
Att vara ärlig mot mig själv och mot världen.
Ärlighet behövs.
Jag har ett fantastiskt liv.
Och jag delar det med väldigt många fina.
Trots allt jag varit med om så älskar jag livet.
Nyfiken som få.
Orädd.
Men ingen av oss kommer ju levande ur det- Livet.
Tur är väl de?
Jag presterar bättre under tidspress.
Enda jag kommer ångra när det är över är inte att jag bad tillräckligt många att dra åt helvete,
Det är jag så jälva bra på ändå.
Nä det är nog saknaden av endorfiner.
Finns ju inga roliga piller för de liksom.
Annars hade jag nog varit junkie på de loong time a gooo.
Nej endorfiner upplevs bäst mellan två människor.
Några gånger om dagen? Typ?
Och att vara hög på livet slår allt annat.
Make love, Not war<3
