Ett år utan känslor...
Snart har det gått ett helt år.
Ett år utan känslor.
Ett år sedan jag brände mina vingar.
Så mycket att jag valde att avstå från mer.
Jag känner mig mindre destruktiv.
Det har varit två år av vild blandning i mitt känsloliv.
I mitt kärleksliv har det varit ständiga besvikelser.
Det var först igår det gick upp för mig att i alla mina relationer har det funnit ett missbruk.
Alla har dom haft ett problem.
Sinnesförändrande substanser.
Jag har också haft problem.
Jag och mamma prata för några dagar sedan.
Vi prata om livet som varit.
Hur jag levt här nere.
I slutet av samtalet säger mamma: Jag tror inte du hade levt idag om du inte fått Ellie.
Och jag tror henne.
Mitt liv var kaos.
Eller jag var kaos.
Jag har inte haft tid att reflektera över mitt liv så som mamma gjorde.
Inte sen jag fick Ellie.
All min tid sen jag fick henne har gått åt att få livet att fungera.
Att ge Ellie det bästa.
Inte för att gömma mig på något vis utan för att jag vill.
Hon är mitt liv, min andra hälft.
Innan jag fick ellie så va mitt liv en jävla fasad.
Jag gjorde det jag gör bäst.
Spelar teater.
Inte alltid så klart, men tiden innan jag träffa Ellies pappa så mådde jag inte bra.
Jag ville så gärna att livet skulle börja på riktigt.
Så jävla dumt tänkt.
Jag levde ju lika mycket då som nu.
Mitt liv är rikare idag, inte bara för ellie utan för att jag har fått stor självinsikt.
Accepterat mig själv och mitt mående.
Ta hand om mig själv för att jag ska fungera, för att livet ska fungera.
För att jag inte ska må dåligare än nödvändigt , varken psykiskt eller fysikskt.
Jag är väldigt tacksam över att slippa ångesten så mycket som jag gör nu.
Att slippa ständig övertänkande.
Må dåligt över saker som inte ens hänt än.
Men mitt liv har varit roligt, OFTA.
Jag har gjort så dumma saker, Ehh rättelse- GÖR dumma saker fortfarande.
Kanske inte i samma utsträckning.
Mer lagliga saker också.
Sitter och skrattar nu, livet har varit så fuckt up men livet har börjat ordna upp sig.
Det är aldrig försent att ändra sig, det är det fantastiska med livet.
Man har ständiga möjligheter att ändra sig.
När jag separera så bestämde jag mig för att hitta något varje dag att vara lycklig över.
Det är verkligen dom små sakerna i livet som gör livet.
För ett år sedan bestämde jag mig för att göra ett långt uppehåll från allt vad kärleksrelationer heter.
Jag var så less på det.
Så sårad.
Även fast jag själv valt att avsluta dom två längsta.
Det tredje och sista förlorade jag liksom hoppet.
Det gjorde för ont.
Jag fick nog av smärta, har jag liksom inte haft tillräckligt med smärta?
Jag kände mig återigen så jävla destruktiv.
Nu har jag gett mig själv ett år av fullständig fokus.
Jag mår bra nu.
Jag har hopp om livet,
Någon dag kanske även kärlek.
Men först ska jag låta det gå 365 dagar sen får vi se om jag häver förbudet....
