Words...
Jag vill helst bara gråta, jag drömmer mardrömmar på nätterna och ångest på kvällarna.
Jag har separationsångest.
Hemsk sådan.
Det är det värsta efterföljderna av min barndom.
Jag blir rädd av nya relationer.
Rädd att inleda nya relationer och att förlora dom.
Jag har ofta valt att avsluta relationer av rädsla.
Speciellt när jag var yngre. medvetet var jag jobbig för att sedan avsluta.
Destruktivt.
Det är jobbigt att vara ledsen, kvällarna är just nu värst. Jag vill så gärna att saker såg annorlunda ut men verkligheten är en annan.
Verkligheten är att han inte tycker det känns bra.
Det får mig att tänka på vad jag behöver förändra.
Jag vet att jag är ganska udda, skrattar lite åt mig själv när jag skriver det För när jag skulle förklara detta om hur jag är i en relation för min samtalskontakt, förklara mig som att jag var lite som pandoras ask. Fint yttre, tilltalande och allt det där som gör mig lätt att falla för. Tills man öppnar, då börjar allt jobbigt.
Rädslan, ångest, bekräftelsebehovet.
Jag missuppfattas ofta med mina utlägg eller frågor. Dom tas som angrepp och ifrågasättningar.
Jag hatar det. Det är fruktansvärt att vara jobbig. Att inte kunna göra nåt åt det. Eller att kunna stoppa det.
Jag hatar att inte kunna känna tillit. Fullt ut.
Jag hatar att när jag väl gjorde det så gick det inte heller bra.
Jag vet att jag måste gå igenom dessa dagar. Det blir lättare för varje dag.
Igår tog jag bort nummer, sms, konversation och tog bort på fb.
Det gick lätt men tufft nu. Ångesten är inte nådig just nu. Ilar i kroppen.
Livet är lite tomt just nu, jobbigt när något man gläds åt rycks undan fort.
Det blir liksom ett tomrum och det är jobbigt.
Separationsångesten är jobbig.
Jag vet inte hur jag ska hantera den.
Jag gör som jag alltid gjort, stänger av.
Raderar allt.
men det är skönt att vara mer medveten om sig själv nu än förr.
Jag hade så mycket hopp och tro.
Det är skrämmande.
Det kommer dröja innan jag påbörjar nåt igen.
Jag är trött på misslyckanden.
