Eat, Love And Pray

För några månader sen levde jag i ett vakuum. 

Det enda jag gjorde om dagarna var att gråta, prata i telefon och satt i min hörna i soffan. 

Huvudet kändes som bomull. 

fanns bara en mening i mitt huvude som gick runt: jag måste göra nåt åt mitt liv innan jag blir sjuk i huvudet. 

Jag har nog aldrig varit så nära gränsen till att bli sinnessjuk. På riktigt. 

I två veckor spendera jag dagarna på detta vis. 

Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag var så långt ner, jag låg fan på botten. 

Jag mådde dåligt av relationen jag hade. 

Till sist orkade jag inte. 

Det var konstig lättnad jag kände när jag väl gjorde slut. 

Mycket tungd från axlarna lättade. 

Samtidigt kändes det konstigt så klar. 

Vem fan är glad efter ett uppbrott? 

Men jag va glad, visst fanns det flera gånger jag mådde skit och ville ha tillbaka det, men nu flera månader senare kan man se saker på ett annat vis. Med nya ögon typ. 

Återigen, destruktivt. 

Jag vill aldrig någonsin tillbaka till det destruktiva. 

Det ger ångest, mycket ångest. 

Jag förlorade dessutom 12 kg på resan. 

Har fortfarande problem med aptiten men det blir bättre. 

Ångest i den stora varianten har jag inte haft sen dess knappt. 

Ångest har jag alltid, det är vardag. 

Enorm oro när jag släpper in någon nära. 

 

Min uppväxt har förstört mycket När det gäller relationer. Jag hatar den sidan av mig. 

Jag hatar ångesten, oron och tankar som spinner fort. 

Jag är orädd många gånger. Jag slänger i mig i det mesta. 

Men relationer är jag alltid jobbig. 

Jag vill inte vara jobbig, hur mycket jag än vill, hur lycklig jag än är, hur säker jag än är så märker jag allt. 

Tänker på allt. Det är jobbigt med nära relationer. 

Jag blir orolig när saker avviker från det vanliga. Jag behöver att man pratar klarspråk flera gånger helst. 

Det negativa med adhd är att konsentrationsförmågan sjunker ganska fort när man pratar med mig om när något är fel. 

Medan du är på åttonde meningen är jag kvar på första. Jag liksom fastnar. 

Svårt att förklara, när man skriver det så låter det lite dom man är mindre begåvad men jag hakar upp mig på första meningen. 

 

Jag svävar ofta iväg, från det ena till det andra. 

Typ som nu. 

Det händer ofta. Speciellt när konsenttrationsförmpganågan går neråt. 

 

Ofta blir saker fel. 

Efter mitt längre förhållande har jag blivit väldigt mycket: Allt eller inget. 

Jag är trött på att leva sidan om. 

Jag vill ha någon som är min BFF. 

Som tycker om att göra liknade saker. 

Just nu kom jag att tänka på en sak en vän sa till mig för ett halvår sen: Micaela, du är som en hippi från 70-talet. Du är överallt och ingenstans. Jag har aldrig träffat en människa som är så uppåt som du är. Du ska vara med någon som uppskattar dig för den du är. 

Väldigt fint sagt. Tänker ofta på det. 

 

Nu sitter jag här och tänker på 1000 saker. 

Allt möjligt rusar runt. 

Jag är ledsen. Jag trodde verkligen på allt. 

Jag släppte på tyglarna och berätta väldigt mycket. Mycket mer än vad jag brukar. 

Ändå blir allt fel. 

 

Världen har dock inte rasat. 

 Är mer förvirrad än någonsin.