Livet går vidare..
Som vanligt händer de mycket i mitt liv, känner jag måste dokumentera mitt liv igen. För de första, separerat. Varit riktigt jobbigt vissa dagar. Ellie har tagit det väldigt bra. Jag mår bättre rent mental. Jag är självständig och de känns bra, saknar dock att ha rutiner i livet. Alla mår bäst av att ha rutiner. Har hänt mycket med mig själv sen åren jag blogga mycket. Är inte den destruktiva människan längre, inte på samma nivå iaf. Har börjat undra hur mycket skada jag har tagit ifrån min barndom och uppväxt. Min livshistoria skiljer sig ganska markant från dom flesta. På gott och ont. Jag kommer nog alltid vara sårbar och rädd för känslor. Att bli lämnad av sina föräldrar gör en sjuk, än i dag kan jag tänka på det men utriven helt annan synvinkel. Det var ju det absolut bästa och jag fick dom två mest underbar föräldrar man kan tänka sig. Men alla turer i min uppväxt gjorde mig skadad, rädd och sårad. Att bokstavligen bli sliten i mellan paradiset på jorden och en taskig lägenhet med massa pundare. Det är inte märkligt att man upplevs som konstig, även fast jag föredrar ordet unik. Jag är unik, väljer du mig oavsett relation så är jag dig trogen, antagligen livet ut. Men vägen dit är ganska hård. Jag umgås princip med samma människor idag som för tio år sen. Jag satt igår och fundera över mitt liv och kom och tänkte på att de är tio år sedan jag valde som 16-åring att stanna här själv utan någon annan förutom min syster. Har aldrig känt mig så fri och hemma som här. Det var min första tanke som 14-åring när jag klev av bilen: jag har kommit hem. Här vill jag dö. Det va en väldigt märklig känsla. Men målinriktad har jag nog alltid varit, speciellt när de gäller mitt liv. För jag har levt mina första 16 år att allt varit tvungen att lyda mamma. Det låter kanske helt naturligt för alla som kommer från normala familjeförhållande. Men hon har alltid tagit ifrån mig det jag älskade, bestämt när man ska träffas, lovat saker men aldrig någonsin hållt det. När jag var 15 år kunde jag göra en sil, de gjorde jag åt min mamma. Hon knarkade, mycket! Samtidigt hade hon mig, min syster och min lillebror som har dw. Hon smög med det i början. Hon var rädd för mig, väldigt rädd. Hon är än idag. Men sen satt hon där i våran skinnsoffa, helt öppet med min lillebrors lilla skärm och drog åt över armen för att hitta en ven att få i sig de där jävla drogerna. Det kam låta väldigt hemskt men det blev en vana. Det blev naturligt att hon satt i köket med en hel låda med hundratals olika skruvar, spik och muttrar och sortera på kvällen och på morgonen satt hon fortfarande och gjorde samma sak. Hon körde full med oss, det värsta va faktiskt inte drogerna utan när hon söp. Då var hon riktig elak och galen. En gång i denna period var hon full och jag duscha. Min syster och mamma bråka. Min syster sökte oftast skydd hos mig. Mamma lyfte mig och tog stryptag på mig. Jag föll ihop och svimma på golvet en stund, när jag sedan vakna kände jag mig så förnedrad, sårad och blottad. Jag var naken och misshandlad av min egen mamma. Vändningen kom under våran andra sommar, mamma var ganska sjuk. Fast droga och söp gjorde hon i den mån hon kunde ändå. Vi fick ta fullt ansvar för lillebror, hon låg i sängen hela tiden. Hon gick inte ens på toa. Allt gjorde hon i sängen. Kände mig nästa mer förnedrad då, det har tagit mig många år att berätta det för någon. Hon blev inlagd från och till och vi fick klara oss själva utan vuxen, livet var bra då. När skolan börja så bestämde jag mig, jag måste göra nåt åt mitt liv och det måste hända nu om jag ska bli något av mig. När jag sluta åttan hade jag ca 90% frånvaro. Jag fick ibland inte ens gå till skolan för mamma. Var tvungen att stanna hemma och hålla henne sällskap och passa upp. 17-18 varje månad hade vi princip ingen mat hemma. Jag och min syster tog ofta teralen, ett lugnande medicin som var lillebrors. Dessa dagar tog vi ofta denna medicin för att sova bort hungern och dagen.
Men någon av dom första dagarna på höstterminen så bestämde jag mig jag måste bort.
Jag rymde först över natten, jag åkte för att hämta mer saker. Kliver av bussen, där sitter min älskade syster. Fråga hur hon visset att jag skulle komma nu?
Jag kände det på mig svara hon.
Även fast vi aldrig bott ihop mer än när vi flyttade ner så har vi alltid haft en märklig komminication med varandra.
om man väljer att tro på telepati så ja kanske?
Väljer att avsluta här, kommer kanske en fortsättning?
