Inbillningssjuka....
ket till gen i skrivartagen idag.
har så mycket jag vill få ur mig. Det tynger mig!
Väntar på remiss återigen till onkologen i lund, även en PET-röntgen.
Det tär mig. Känner mig som en galen kvinna som bara inbillar mig allt.
Blev lite så efter förra gången, Dr sa; Ja hon är ju sjuk det är konstaterat men vad felet är vet vi inte.
Men jag mår så illa dom flesta dagar vi stiger upp. Hungerkänslorna är bortblåsta vissa dagar. Det känns riktigt dåligt, är sjukt jobbigt när dom inte är där. Det är en del av livet att äta, äta bra och gott. Så länge ja inte gör nåt speciellt så känns det ganska bra. Men huvudet trivs inte alls!!! Är så uttråkad att jag spyr på allt snart!
Febern är väl det enda som, tror de eller ej faktiskt har blivit en del av livet igen. Känner knappt av den förutom att jag blir lite häning och trött. Men trött är jag konstant, i kroppen. Har väl 20 blåmärken på benen. Ser inte klok ut!
Men det är konstaterat att jag har svullna lymfökörtalar, men frågan återstår om dom är som förra gången och om dom är farliga.
Doktorns ord ekar fortfarande i mitt huvud: Det kan vara så att du får cancer om 10 år, det vet vi inte.
På ett sätt kändes det bättre förra gången, för jag visste så mycket mindre.
Får glädja mig åt att jag inte har samma värk denna gång.
JAG VILL INTE VARA SJUK!!!! Vad är det han där uppe inte förstår?
Har jag inte varit med om tillräckligt?? Kan jag inte bara få ha livet, få livet jag vill leva?
Uppnå dom mål jag vill utan detta?
Känner just nu att jag måste försöka sysselsätta mig på något vis under denna sommar, hitta nåt att kunna uppnå. Ett mål.
Vet inte om jag skulle ta tag i uppskrivning till C-kort. Har ett år på mig sen att göra resten ju.
Dagarna bara går ihop, pratar förbannat mycket i telefon. Hobbypsykolog Delux. Fast är ju bra på de! :)
Saknar rutinerna i livet. Göra något vettigt.
Jag blir ledsen för jag känner mig konstig nog, behöver inte detta nu också. Har vetat om det i 6 månader nu att det var på gång igen. Men rädslan har varit för stor. Har dock lämnat två omgångar blodprover nu. tredje gången på tisdag igen. Alla prover ser väl relativt bra ut. Några mineraler som var lite låga!
Är så satans trött på va speciell. Men någonstans måste jag bryta trenden i detta släkte.
Tidigare i bloggen har jag just skriva om att skaffa barn och att jag inte borde göra de med tanken på att jag var sjuk.
Hade inte en tanka på det när jag vänta Ellie faktiskt, var inte heller sjuk då. Mådde prima under min graviditet förutom mina små komplikationer så klart.
Tycker livet försvinner i en rasande fart. Men mer energi till att vara en bättre mamma.
Jag vill göra så mycket men eftermiddagarna är värdelösa här.
Jag vill ju så mycket.
Och jag kan så mycket.
Jag tackar gud för mina älskade föräldrar, För jag hade aldrig varit den jag är i dag och inte varit där jag är idag.
Jag älskar er så mycket, jag är så enormt tacksam för att ni finns för att ni är mina!
De är verkligen hetlt otroligt att det finns människor som tar sig till ett barn, Ni har fått jobba oerhört hårt för det. Kommer aldrig begripa att ni gjort allt detta för mig,! Helt utan blodsband.
Blod är kanske tjockare än vatten, men ibland vill livet helt annat. Och i mitt fall är vatten mycket mycket tjockare!
Jag längtar efter harmoni, lugnet.
En familj så småning om, En stor!!!
Ett socialt brett nätverk, även fast jag redan har det.
Ett hus.
Inte va så stirrig och min enorma tankeverksamt kan trötta ut vem som helst.
Sitter igen där jag satt för fyra år sedan och tänker att det finns aldrig nån som orkar med mig.
Jag är för mycket allt eller inget.
Jag vill ha ett jobb som jag trivs med.
Har nog inte mer annorlunda drömmar och mål än någon annan, men dom känns så svåra att uppnå.
Men mitt problem har alltid varit att jag är så fruktansvärt stressad.
Måstelära mig känna lugnet, jag känner det men jag måste kunna vidhålla den känslan.
Jag har kommit en bra bit på vägen med mig själv. Anser att jag inte har på långa vägar dom problem jag ahde för Ellie.
Jag känner mig mycket bättre, Separationen var ett steg.
Kan fortfarande tänka att jag vill ha sagan, Men sagan existerar inte. Ingen kan någonsin rädda mig. För om jag har nåt att bli räddad från så är jag ju inte klar och ett förhållande kan aldrig hålla då.
Jag är klar med mig själv, men man kan alltid förbättras.
Mitt nästa steg är att hitta min grej här i livet.
Där känns det som jag hade kunnat göra massor, för jag är duktig och en snabblärd människa.
Vill lära mig att utnyttja min enorma tankeverksamhet till något.
Jag blir än idag förvånad när jag pratar med mamma, hur hon alltid kan säga något som lyfter upp en när man känner sig ledsen.
Jag har livsglädjen, jag har viljan att vilja komma framåt. Jag vet att livet alltid har mer att ge även fast det just idag känns ganska tungt.
Jag kommer komma framåt tids nog.
Vardagen har blivit lättare att förstå och hantera efter jag fick adhd-diagnosen. Medicinen hjälper en del men det tar verkligen tid.
Men blir mycket mer uppmärksamt på sitt eget tankesätt och handlingar. Hjärnana arbetar på en helt annan nivå nu. Är väldigt glad för det. Den har hjälp mig att hjälpa mig själv. Gett mig en klarare bild av verkligheten. Det låter ju verklige udda men det är verkligen så. Men nu är jag på en annan nivå, livet har återigen förändrast. Även om det är väldigt mycket till det bättre, har lagt min gamla relation bakom mig och det känns enormt skönt. Men livet har ju förändrats helt och hållet på alla plan.
Det är inte bara sjukhusbesök igen, utan läkarutlåtande, arbetsförmåga utredning, försäkringskassan och arbetsförmedlingen ja, etc etc.
Som mamma säger: Livsresa, och vad jag kommer ihåg sist hon sa det så är det ingen dans på rosor. Men jag klarar nog detta också.
Utöver allt detta jobbigt så är jag ändå lycklig, Jag mår bra!
Lyssnar på Perikles, Turing torso.
Där sitter jag med kaffe i min hand, Berusad av mitt skåneland.
Himmelen är så blå, Så himmelsk blå.
Känner att det är här jag hör hemma, Men de är fruktansvärt att bo så långt ifrån dom man älskar.Som min kloka mamma sa, man måste släppa fågeln fri, efter ordspråket: Tama fåglar har en önskan. Vilda fåglar lever den. Eller Man måste släppa fågeln fri, kommer den tillbaka är den dig trogen.
Just nu lever jag dag för dag, En dag hoppas jag leva med någon.
Men känner jag måste landa. Men dag dyker han väl upp.
Känner att just nu är de väldigt skönt att inte leva med någon.
Det man saknar är närheten.
Helt naturligt är tvåsamheten enklare i vissa situationer.
Ja de finns bra och dåligt med båda situationerna.
Men livet är okomplicerat nu. Men nåt saknas ändå.
Tycker själv jag är en komplicerad person. Eller konstig?! Föredrar ändå unik.
Låter bättre.
Var väldigt skönt att skriva av sig. Känns lite som att nu har jag det nerskrivet så jag slipper ha det i huvudet!
Har mycket kvar men jag får ta det efterhand. Annars lär de bli en hel bok.
Blir imponerad bara någon orkar läsa detta!
Är 26 år nu, känner mig mycket klokare.
På gott och ont, även fast ångesten för att närma sig 30 finns där så känner jag ändå att livet tar en dit den ska. Man måste själv välja vägen. Ibland är det jobbigt men varför vara olycklig när man kan vara lycklig. Jagvhar så mycket i mitt liv att vara lycklig över. Jag har livet och livet är fantastiskt!
Tror att min livshistoria gör att jag väljer att se det bra, Att vara positiv. Livet är jobbigt ändå.
Vi får väl se vad ödet bestäm för just mig, För är det bestäm så lär det hända det som är meningen att det ska hända oavsett vilken väg du väljer.
Nu är jag klar för idag och mår redan bättre. Helgen med min älskade lilla tjej kommer bli awesome! <3
