Visade fingret för soc och bara drog..
Är inne i en Ken ring-tid just nu,
Den enormt förstörda låten Nu måste vi dra kan jag äntligen höra igen.
Den inspirerar mig, jag är så trött på att vara trött, trött på att må dåligt.
Inget blir gjort om de inte är absolut nödvändigt.
Jag är typ lika trött när jag går och lägger mig som när jag går upp.
Längtar bara efter att de ska bli kväll så jag får gå och lägga mig igen.
Sen när kvällen kommer kan jag inte somna,
Alla tankar bara snurrar. Om vad, ja de kan jag inte svara på?!
Allt och inget,
Va så många år sedan jag mådde så här dåligt.
Eller de är länge sen de hände så mycket i mitt liv med.
Har varit många motgångar detta år, har kämpat så jävla hårt med att bara hålla ihop och nu äntligen kan jag andas lite och då kommer alt i kapp en,
Jag tycker de är sjukt svårtatt dessutom inleda en ny relation och nu va i så dåligt skick.
För jag är inte lätt att leva med och absolut inte över huvudtaget nu.
Står knappt ut med mig själv så min största fråga är ju så klart;: Hur orkar någon annan?
Dessutom den tiden på året jag hela tiden har så jävla ont.
De är inte kul att vara 26 år och ha ont, fingrarna vill inte som jag vill. Dom bara fastnar i ett läge om och om igen.
Och jag ljuger inte min ben är helt täckta med blåmärken. Typ 30 st. Och nej jag skojar inte,
Om Ellie petar på mig så får jag blåmärke eller nyper mig i armen så får jag blåmärke de är helt sjukt. T utbrister: Va fan har du gjort?!
Tja, jag vet inte?
Jag sitter i soffan, timmarna flyger iväg och tankarna lika så. Jag vrider och vänder på hela mig själv.
Vad jag skulle gjort, borde göra och vad jag ska göra i framtiden.
Men jag kommer liksom ingenstans. Hjärnan bara fastnar, tänker så mycket att jag bokstavligt talat blir yr!
Jag vet att om nåt ska bli gjort så måste jag göra de själv, bara jag kan göra nåt åt mitt mående.
Känner mig bakbunden, jag vet de går över tids nog men fuck jag vill inte vara här nere.
De är så fruktansvärt svårt att släppa in någon i sitt liv, mitt konstiga, snurriga och sjukt inrutade liv.
De är så mycket jag inte kan förklarar, mycket jag tänker som jag helt enkelt inte kan förklara.
Inte förrän jag redo, 75% av sakerna låter för de mesta helt fuckt up när man inte känner mig.
Som jag ljuger eller ja jag vet inte.
Jag är helt enkelt sjukt dåligt på att prata om sånt jag inte kan förklarar och ska jag förklarar de än då så ja då bllir de ändå mer fuckt up. För jag bara är så.
jag är väldigt mycket eller ja hela jag är väldigt mycket: De bara är så. Jag är så.
Buy the concept or get the fuck a way.
Jag är väldigt av allting, De är ju jag.
Och på allt de jävligt mycket ADHD, Lätt? nä fan inte alla dagar och de är nog typ dösvårt att leva med mig.
Så snabbt som vi har gjort och intensivt, Ibland kan jag se mig själv och förstå hur jävla knäppt allt låter men i mitt huvud låter de helt rimlig, riktigt glasklart.
Bara de att i huvudet så är ju allt med men de som kommer ut är nog inte ens hälften.
Jag måste ha tid. Tidspress är inte min grej.
Jag kan vara snabb som fan i käften, när jag är bekväm.
Jag kan vara smart och väldigt logisk när koncentrationen fungerar men just nu fungerar inget,
Jag tycker enormt mycket om denna människa, de är nåt som finns där som bara är rätt.
Har sagt de innan, de är nåt.
En pusselbit som passar, de bara är så helt enkelt.
Jag tycker de är svårt och jag förstår om han också tycker de. Han försöker så mycket och ibland fattar jag inte hur han står ut med min kommentarer och utlägg om diverse saker.
Han är en av dom få som fått se hur jag är när jag mår dåligt, och dom som sett denna fruktansvärda sida har stannat kvar. De är en bit jag ger av mig själv. En bit som handlar om förtroende.
